En dikt för mammor

I julklapp av min mamma fick jag "Andaktsboken för mammor" vilken jag började läsa första januari. Det har varit många bra andakter hittills. Andakterna är skrivna av flera olika mammor i olika åldrar och med olika erfarenhet vilket ger en fin bredd på innehållet. Dagens andakt bestod av en väldigt stark dikt, skriven av en mamma vid namn Helena Timeus, vilken jag tänkte dela med mej av i dagens inlägg. Ett lite annorlunda inlägg men jag tror det finns en del mammor som följer bloggen och som skulle uppskatta att läsa den.

Personligen har jag ännu inte fått uppleva det som beskrivs i dikten men kan ändå känna igen situationen ifrån min uppväxt. Och mammans känslor har jag fått uppleva delvis med en liten matvägrande tjej här hemma.

Dagen som gått
går som darrningar genom kroppen
Samtidigt som den friska kvällsluften
sköljer över mig med sin gåtfulla fridfullhet
Lugnet har bekvämt kurat ihop sig i vardagsrummet 
som en kurrande katt
och får de gångna kvällstimmarna att framstå
som overkliga
från en annan tid
som ett stycke ur en surrealistisk pjäs
en konsert med alltför skränig musik
en centrifug
en skenande karusell

Jag sitter här
yr i huvudet
som jag så ofta gör
men denna kväll i synnerhet
Som en urladdning
Ett blixtnedslag av motgångar
övertrötthet och skrik
Tills jag satt där utanför ytterdörren
ihopkurad
och undrade när det ska bli enkelt
När de ska byta ut skriken mot ord
Skriken som inte bara skär i trumhinnorna
utan också i hjärtat
För deras ordlösa uttryck
av kärlek
utmattning
och längtan
Efter sin mamma
Känns som kvicksand för mig
Hur jag än ger
så kommer behovet oändligt åter

När det ska vara möjligt
att orka
hur är det möjligt att orka en hel kväll

"Snart", säger det inom mig
"Inte tillräckligt snart",
svarar jag i mitt ihopkurade tillstånd
Men redan just nu är det över
för idag
Jag överlevde
idag

De sover där inne
Som prinsar och prinsessa

De dyrbaraste
De rosenkindade

Och här sitter jag
känner efterskalven i kroppen
Och tänker igen:
Snart, snart.

Håll ut! alla ni som känner likadant.
Allting har sin tid, trots allt. Precis som det står i Predikaren.
Det kommer säkert en dag när man saknar det ändå.

Sannah