Här om dagen var jag ute på en promenad med en fin vän. Vi samtalade om lite olika saker och kom in på detta med att vara duktig. Jag vet inte riktigt när jag fick upp ögonen för det, men det var några år sedan.
Har du tänkt på hur ofta du får höra "vad duktig du är!"? Sedan jag fick barn har jag verkligen insett att det är något som barn, och vuxna för den delen, får höra väldigt ofta. Och detta förknippat med en positiv känsla av att vara bra eftersom personen som säger det utstrålar glädje. Särskilt tjejer får höra att de är duktiga, säger min syster som har läst en del om detta och även jobbat på dagis.
Personligen har jag mina egna erfarenheter av den där pressen på att vara en duktig mamma, fru, anställd, elev, idrottare o.s.v. Allt! Vad jag än gör. Det är som att det är "duktigheten" som driver mig, motiverar mig. Vilken kanske i viss mån har varit bra för min utveckling. Men när jag inte lyckas helt och fullt, när jag inte är så duktig som man skulle kunna vara. Hur känns det då? Jo, inte så värst bra alls. Därför måste jag göra allt så bra som möjligt. Alltid vara duktig. Då slipper jag ju att känna de där jobbiga känslorna.
Känner du igen dig?
Tänk om jag istället skulle ha min egen utveckling som motivation i allt jag gör. Att ha det som mål med varför jag gör saker och ting. Istället för den där duktigheten. Det hade nog varit bra mycket skönare.
Så det önskar jag att mitt barn ska få. Att känna sig älskad oavsett om man är "duktig" eller inte. Att koppla loss prestation och duktighet från känslan av att vara lyckad och älskad. Och att motiveras av att se sej själv komma framåt och utvecklas inom olika områden. Utan tidspress och krav på att allt ska lyckas första gången. Och det antar jag att alla ni som läser detta önskar både era barn och/eller er själva.
Men det är inte det allra lättaste att veta hur man ska lyckas med detta hos sitt barn när man själv har svårt att veta hur man ska hantera dessa känslor och denna press.
Ett steg i att uppnå detta är ju att själv (samt uppmuntra personer i barnets omgivning att) försöka byta ut "vad duktig du är!", som lätt slinker ur munnen innan man ens hinner tänka, mot andra uppmuntrande ord som vad du utvecklas, vad rolig du är, vad stark du är, vad härlig du är, vad du har lärt dej.
Eller kanske ännu bättre, börja säga hur man själv känner istället för att sätta en stämpel på vad någon annan är eller inte. Till exempel, vad glad jag blir när jag ser att du gör si eller så, vad roligt det är, jag känner mig stolt över att vara din mamma o.s.v. Vi behöver dela med oss mer om vad vi känner. Både positiva och negativa känslor. Detta underlättar för barnet och andra att förstå varför vi agerar som vi gör och det kan även vara bra för oss själva att sätta ord på det vi känner så att vi lättare kan förstå varför.
För att ta ett exempel, jag och min man brukar ibland sjunga och spela tillsammans i kyrkan eller i andra sammanhang. Och då måste jag ju påstå att jag själv har lättare att ta till mej och känna glädje över om någon kommer och säger: "wow! jag uppskattade verkligen att lyssna på er idag!" istället för "vad duktiga ni är!". Det första blir på något sätt mycket mer personligt och tränger sig in i mig. "Vad duktiga ni är!" känns så ytligt. Som en kommentar som inte ens behöver betyda något. Även fast den säkert oftast gör det, men eftersom den är så vanligt förekommande så är det ändå svårt för mig att ta till mig det. Känner du likadant?
Skriv gärna en kommentar med dina tankar och erfarenheter av detta!
Sannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar